Jag har avslutat kvällen med en lång promenad i kylan. Hösten är verkligen här, för det kommer rök ur munnen när man andas och ögonfransarna blir isiga. Av någon anledning så kände jag mig tryggare när jag promenerade kvälltid nere i stan än nu när jag bor här uppe på Magistervägen. Nu rycker jag till varje gång det prasslar i en buske och när jag gick efter gångvägen på Kolbäcksvägen så började jag nästan springa av panik då jag insåg att INGEN skulle se om jag blev överfallen där..

Hur som helst behövdes det en promenad för att rensa tankarna.. Jag har börjat skapa mig en vardag här hemma nu och med två ensamma och mörka kvällar här hemma så börjar man fundera (såklart..). Känslomässigt har sista tiden varit en jäkla berg och dal bana, och det är väl först nu man börjat andas och ser var man står. Man kan väl kalla det för lugnet efter stormen och nu när mycket har börjat lägga sig så vågar man nog känna efter mer påriktigt. Men samtidigt som något lägger sig så blossar något annat upp. Det jag inte kan kontrollera skrämmer mig otroligt mycket och något man verkligen itne kan kontrollera är sjukdom och livsöden. Jag kan ligga uppe halva nätterna och se olika framtidsscenrium framför mig, och jag hatar det! Jag minns inte att det påverkade mig såhär mycket sist, för nu känner jag mig verkligen.. tom? Kanske förstod man inte då vad som väntades, kanske har man blivit äldre och mer realistisk nu, kanske är det av erfarenhet man är räddare idag. Jag vet inte..

Näe, längre än såhär kommer jag inte med bokstäver idag. I mitt huvud kommer jag dock komma betydligt mycket längre innan jag slocknar för natten. Jag gillar inte att sova ensam när jag har huvudet fullt med tankar. Näe då är det skönare att bli klappad på kinden tills man somnar, det får mig på bättre tankar.. Men jag klarar mig, det gör jag alltid!

Godnatt.