Jag har varit ute i regnet och övat på att cykla utan att hålla i styret. Det är inte enkelt med en mormors-cykel vill jag lova.

Jag har sagt det förut, jag säger det nu, och jag är ganska säker på att jag kommer att säga det igen. Men jag ska aldrig aldrig aldrig aldrig sätta mig i en sån här situation igen. Varje gång vet man vad man riskerar, och varje gång tror man att man ska komma lindrigt undan. Man liksom stegar förbi alla Stopp-skyltar eftersom att det alltid är enklare att skjuta upp smällen. Men liksom allt annat kommer saker man flyr ifrån alltid ikapp än snabbare än vad man trodde och det finns en gräns för hur mkt man kan skjuta framför sig. Precis på samma sätt som att det man försöker dölja alltid når den man försöker dölja det för snabbast.

Man lär sig av sina misstag bättre än vad man lär sig av andras, men det kommer alltid att komma fler misstag som man kommer att göra och sen måsta lära sig av. Sånt är livet. Det spelar liksom ingen roll hur jävligt det än är för stunden, för det går över. Och nej, det är inte tiden som gör det. Det är alla saker som man gör under tiden!

Ja, man kväver en ångest med en annan.