Äntligen hemma i min lya igen.. Hur jobbigt kändes det inte att vakna upp längst borta på Grisbacka och veta att man har bilen hundra mil åt andra hållet på Nydala? Jätte jobbigt. Nu har jag iallafall kommit halvvägs och mellanlandat här. Hur ska jag ta mig resten av biten till bilen? GÅ!? Jag orkar inte..

Känns verkligen som att jag har noll ork kvar i mig nu. Noll jävla ork. Jag har blivit behandlat som en prinsessa av många det här dygnet, fått sova i världens största dubbelsäng, fått taxiresor betalda, fått mat och massor av omtanke men jag är ändå helt slut. Känns som att jag aldrig kommer orka ställa mig upp för att ens borsta tänderna (när gjorde jag det senast förresten...?). Äh, vem bryr sig.

Inatt hamnade jag i en taxi med 3 helt random människor som jag helt har tappat namnen på. Hur som helst kom vi fram till att vi skulle dra till Spanien idag. Vad hände med det? Jag råkade radera numret (och alla 25 sms) imorse och nu känns den där resan långt borta.

Det känns orättvist ibland. Saker man inte kan påverka skrämmer mig och sjukdomar som det inte finns något botemedel till kan man inte påverka. Jag har en klump i magen. Livrädd. Allt händer samtidigt och det enda jag kan göra är att önska, hoppas och be.

Kaotiskt.