Ahh vad rädd jag varit ikväll! Efter att ha ätit korv och försökt unvika synen av 4 nakna pojkar som gång på gång kantrar kanoten i sjön så for jag till Maja och Matti och spelade Alfapet. När klockan närmade sig midnatt började jag dock inse att jag helt enkelt var TVUNGEN att bege mig mot stugan igen. Paniken började redan när jag rullade in med bilen på grusvägen. Exakt 3,6 km grusväg utan någon belysning. Sen stanna utanför stugan där det var svartare än svartast, och veta att man måste springa fram och tillbaka mellan bilen några vändor med väskor, golfbagar och annat grejs. Känner ni paniken? Jag började iallafall med att tuta några gånger när jag var framme vid stugan (så kanske alla björnar, älgar och mördare skulle bli rädd..), sen lämnade jag bilen på med hellyse medan jag sprang fram och tillbaka med allt. Synd bara att pojkvännen var full när han packade några väskor innan avfärd (alltså dåligt packat..) så jag blev tvungen att börja packa ur och i bilen igen i räserfart där i mörkret. Nu är iallafall bilen packad. Disken är dessvärre inte diskad och jag har ingen aning om det ligger några missade ölburkar och kläder där ute, och jag tänker inte ta reda på det heller. Hittade en jacka, 3 handdukar, en påse öl och ett par glassögon, men mer skattjakt än så vågar jag mig inte på inatt.

Nu sitter jag iallafall här och väntar. Dricker cola direkt ur flaskan. Äter hårdbröd med kaviar och vindruvor. Om någon timme är de nog less på att skaka rumpa och dricka öl.. Då väntar en timmes bilfärd mot Yrttis.

Man kan mer än man tror. Om man måste. Den största begränsningen man har här i livet är sig själv. Måste säga att ajg har överträffat mig själv många gånger sista 6 månaderna. Kanske sista 12 månaderna. Tänk så många saker man kan men som man inte vet om egentligen. Man liksom lurar sig själv, håller tillbaka sig själv genom att inte testa. Någon sa någongång till mig att man måste testa allt minst en gång. Hur ska man annars veta?

Jag tänker iallafall inte dö nyfiken.