Ibland när man börjar fundera så tappar man nästan bort sig själv. Är det någon fler än jag som tappar verkligheten ibland. När drömmar blir verklighet och verklighet blir drömmar. När man hellre stannar kvar i drömmen än i verkligheten bara för att det var fint. Eller när man vaknar kallsvettig och inte vågar somna om igen!

Jag är proffs på att tappa bort mig. Ibland hamnar jag så lång tid bakåt att jag inte förstår varför man egentligen valde att ta sig därifrån. Ju mer man tänker på det desto närmre känns det och man glömmer de där sämre stunderna som gjorde att man valde bort vissa saker. På ett ögonblick kan jag vara flera år tillbaka och fundera över vissa beslut man tog och resultaten av dessa. Människor man valde bort, och människor som valde bort en själv. Jag undrar hur länge man kommer att ha kvar dessa människor i bakhuvudet och hur länge de kommer att spöka då och då. Det räcker med en viss bil, en film eller ett föremål så kan man plötsligt vara tillbaka på någon plats man lämnade för länge sedan.

Skrämmande hur tydligt man kan minnas vissa ögonblick, platser och till och med dofter. Jag kan känna igen tyget av vissa lakan och ljudet av trappsteg om jag försöker. Samtidigt kan jag inte komma ihåg vissa ansikten och drag hur mycket jag än anstränger mig.

Konstigt. Eller så inte. Jag antar att vissa saker sätter djupare spår än andra. Mycket försvinner nog med tiden, medan annat alltid kommer att finnas kvar någonstans i det undermedvetna. Frågan är vad som är bättre, att vara bakåt - eller framåt i tiden. Jag antar att jag är duktig på båda. 

Det är resan som är målet, right?