Idag åker min telefon på lagning. IGEN. Jävla skittelefon! 3 gånger har den varit på lagning och jag är kräkless. Den här gången hoppas jag dock på att få en ny? Vet inte riktigt hur det där fungerar..

Imorse var jag ute och åkte skidor. Sakta med säkert försöker jag träna tillbaka min kondition som för tillfället är väldigt långt borta. Igår var jag även ute och joggade - väääldigt väldigt väldigt långsamt. En liknelse är att Frida och Daniel promenerar runt sjön i snabbare tempo än jag joggar, hehe. Scintografin visade att det inte är (inte längre är?) en stressfraktur, utan snarare någon typ av instabilitet (????) i skelettet (????). Jag förstod inte riktigt om jag ska vara ärlig, men hur som helst ska jag få träffa ytterligare någon specialistläkare på ortopeden inom en framtid. Suck. Positiva är att jag nu är tillåten att sakta börja komma igång med träning igen. Jag  har fortfarande ont mest hela tiden, men så länge smärtan inte ökar, får jag försöka komma igång. Ökande smärta tyder på att kroppen inte orkar, och då måste jag sluta.

Vad läkaren inte förstå är att jag inte har någon sådan gräns i mig. Jag menar, alla som tränar - tränar väl bort sina smärtgränser? Eller? Jag har i alla fall sjukt svårt att känna var en sådan gräns går och brukar inte känna smärtan förrän efteråt. Lungt och fint ska jag i alla fall ta det. Sen får vi se var nästa läkare ställer för diagnos. Lite spännande känns det - men mest jobbigt.

Nu ska jag till skolan, ner till stan och lämna in min telefon och sen till Obbola på middag. Det tomt hemma utan Joel. Jag saknar mitt hjärta!